Det första fallet gäller t.ex. vid vanlig musik. Ett ackord bestående av tre toner på exvis en gitarr eller orgel ger tre toner (vanliga c,e och g i diskant.oktav t.ex.) som ligger på flera tiotal Hz från varandra. man kan därför inte uppfatta någon tidsvariation i intensiteten, utan interferense är en del av det vi uppfattar som ackordets klang.

När man spelar en ton från på exvis en flöjt i ett vanligt rum, fås inga max eller min i rummet pga interferens. Skälet till detta är att ljudet når åhöraren på väldigt många sätt: direkt, efter en reflektion mot väggen bakom åhöraren, efter reflektion i taket, efter reflektion i …. Alla de olika reflektionerna har olika faslägen och deras korstermer tar därför ut varandra.

Det tredje fallet motsvarar två personer som sjunger ("samma" ton, så rent som möjligt). Här varierar begynnelsefaserna oupphörligt med tiden och interferenstermen kommer därför att hela tiden slumpmässigt växla tecken och belopp vilket gör att den medelvärdesbildas till noll.